Och det hände sig att när jag, Mormon, hörde deras klagan och deras gråt och deras sorg inför Herren började mitt hjärta fröjdas inom mig, eftersom jag kände till Herrens barmhärtighet och tålamod. Jag trodde därför att han skulle vara barmhärtig mot dem så att de återigen kunde bli ett rättfärdigt folk.
Men se, denna min glädje var förgäves, för deras sorg förde dem inte till omvändelse på grund av Guds godhet, utan det var snarare de fördömdas sorg över att Herren inte alltid ville låta dem finna glädje i synd. Och de kom inte till Jesus med förkrossat hjärta och botfärdig ande, utan de förbannade Gud och önskade sig döden. Dock kämpade de med svärd för sina liv.
Och det hände sig att min sorg återvände till mig, och jag såg att nådens dag var förbi för dem, både timligt och andligt. För jag såg tusentals av dem nedhuggna i öppet uppror mot sin Gud och staplade som avfall över landets yta. [i]3546[/i]
Och så hade trehundrafyrtio och fyra år förflutit.