Mormons utnämning som militärkommandör

Och det hände sig samma år att det återigen bröt ut krig mellan nephiterna och lamaniterna. Och trots att jag var ung var jag stor till växten. Därför utsåg Nephis folk mig till att vara deras ledare, eller ledare för deras härar. Därför hände det sig att jag i mitt sextonde år gick i spetsen för en nephitisk här mot lamaniterna. Och trehundratjugo och sex år hade förflutit.

Och det hände sig i det trehundratjugo och sjunde året att lamaniterna kom emot oss med mycket stor kraft så att de förskräckte mina härar. Därför ville dessa inte strida, och de började dra sig tillbaka mot länderna i norr. Och det hände sig att vi kom till staden Angola, och vi tog staden i besittning och gjorde förberedelser för att försvara oss mot lamaniterna.

Och det hände sig att vi befäste staden efter bästa förmåga, men trots alla våra befästningar överföll lamaniterna oss och drev oss ut ur staden. Och de drev oss även ut ur Davids land. Och vi tågade ut och kom till Josuas land, som gränsade till havet i väst.

Och det hände sig att vi samlade ihop vårt folk så snabbt som det var möjligt så att vi kunde hålla dem samman i en grupp. Men se, landet var fullt av rövare och av lamaniter, och trots den stora förödelse som hotade mitt folk omvände de sig inte från sina onda gärningar. Därför spreds blod och förödelse över hela landet, både av nephiter och lamaniter, och det rådde fullständigt uppror över hela landet.

Och lamaniterna hade en kung, och hans namn var Aron. Och han kom emot oss med en här på fyrtio och fyra tusen. Och se, jag stod emot honom med fyrtio och två tusen. Och det hände sig att jag slog honom med min här så att han flydde för mig. Och se, allt detta hände, och tre hundra och trettio år hade förflutit.

Och det hände sig att nephiterna började omvända sig från sin ondska och började klaga högljutt, alldeles såsom profeterats av profeten Samuel. För se, ingen kunde behålla det som var hans eget för de tjuvar och de rövare och de mördare och den trolldom och det häxeri som förekom i landet. Alltså började det höras gråt och klagan i hela landet på grund av detta tillstånd, och i synnerhet bland Nephis folk.

Och det hände sig att när jag, Mormon, hörde deras klagan och deras gråt och deras sorg inför Herren började mitt hjärta fröjdas inom mig, eftersom jag kände till Herrens barmhärtighet och tålamod. Jag trodde därför att han skulle vara barmhärtig mot dem så att de återigen kunde bli ett rättfärdigt folk.

Men se, denna min glädje var förgäves, för deras sorg förde dem inte till omvändelse på grund av Guds godhet, utan det var snarare de fördömdas sorg över att Herren inte alltid ville låta dem finna glädje i synd. Och de kom inte till Jesus med förkrossat hjärta och botfärdig ande, utan de förbannade Gud och önskade sig döden. Dock kämpade de med svärd för sina liv.

Och det hände sig att min sorg återvände till mig, och jag såg att nådens dag var förbi för dem, både timligt och andligt. För jag såg tusentals av dem nedhuggna i öppet uppror mot sin Gud och staplade som avfall över landets yta.

Och så hade trehundrafyrtio och fyra år förflutit.