Nephiternas nedgång och fall

Sista Slaget vid Cumorah

Mormon 6:7–8

The Nephites watch in horror as they see the massive Lamanite army approach.

Och det hände sig att mitt folk, med sina hustrur och sina barn, nu såg lamaniternas härar tåga mot dem. Och med den hemska fruktan för döden som fyller alla ogudaktigas bröst inväntade de dem. Och det hände sig att de kom till strid mot oss, och varje själ var fylld av fruktan på grund av deras stora antal.

Mormon 6:9–10

A monstrous battle begins, and tens of thousands of people die; Mormon falls to the ground, wounded, and the Lamanites mistake him for one of the dead.

Och det hände sig att de anföll mitt folk med svärd och med båge och med pil och med yxa och med alla slags krigsvapen. Och det hände sig att mina män höggs ner, ja, de tio tusen som var med mig, och jag föll sårad mitt ibland dem. Och de gick förbi mig utan att ta mitt liv.

Mormon 6:11

After the battle, on twenty four Nephites have survived, two of which are Mormon and his son Moroni.

Och när de hade gått förbi och huggit ner hela mitt folk utom tjugo och fyra av oss (bland vilka min son Moroni befann sig) såg vi som hade överlevt vårt folks döda nästa dag, då lamaniterna hade återvänt till sina läger, från toppen av kullen Cumorah de tio tusen av mitt folk som huggits ner och som jag gått i spetsen för.

Mormon 6:12–15

Mormon sees the tens of thousands of his men who have died; he notes that the survivors include (in addition to the 24 standing soldiers) some Nephites who had escaped to the south, and some Nephites who had changed allegiance and joined the Lamanites.

Och vi såg även de tio tusen av mitt folk som leddes av min son Moroni. Och se, Gidgiddonahs tio tusen hade fallit, och han själv mitt ibland dem.

Och Lamah hade fallit med sina tio tusen.

Och Gilgal hade fallit med sina tio tusen.

Och Limhah hade fallit med sina tio tusen.

Och Jeneum hade fallit med sina tio tusen.

Och Cumenihah och Moronihah och Antionum och

Shiblom och Sem och Josh hade fallit med sina tio tusen vardera.

Och det hände sig att där fanns ytterligare tio som föll för svärdet med sina tio tusen vardera.

Ja, hela mitt folk, utom de tjugo och fyra som var med mig och likaså några som hade flytt till länderna söderut och några få som hade gått över till lamaniterna, hade fallit.

Och deras kött och ben och blod låg på marken där de hade lämnats kvar av dem som dräpt dem för att multna i stoftet och upplösas och återvända till sin moder jord.

Mormon 6:16–22

Mormon looks out on the awful scene in front of him, and laments the loss of his people—he wishes that they could have come unto Jesus and been saved.

Och min själ sönderslets av ångest över de dräpta av mitt folk, och jag ropade:

”O, ni fagra,
hur kunde ni avvika från Herrens vägar!

O, ni fagra,
hur kunde ni förkasta denne Jesus
som stod med öppna armar för att ta emot er!

Se, om ni inte hade gjort detta,
skulle ni inte ha fallit.

Men se, ni har fallit
och jag sörjer förlusten av er.

O, ni fagra söner och döttrar,
ni fäder och mödrar,
ni män och hustrur,
ni fagra,
hur kunde ni falla!

Men se, ni är borta
och mina sorger kan inte föra er tillbaka.

Och dagen kommer snart då ert dödliga
måste iklä sig odödlighet,

och dessa kroppar som nu multnar i förgängelse
måste snart bli oförgängliga kroppar.

Och då måste ni stå inför Kristi domarsäte
för att dömas efter era gärningar.

Och om så är att ni är rättfärdiga,
då är ni välsignade med era fäder
som har gått före er.

O, att ni hade omvänt er
innan denna stora förödelse drabbade er.

Men se, ni är borta
och Fadern, ja, himlens evige Fader,
vet ert tillstånd.

Och han ska behandla er enligt sin rättvisa och barmhärtighet.”