Alma och Mosiahs söner reformerade

Och nu hände det sig att från nu och framåt började Alma undervisa folket, liksom de som var tillsammans med Alma då ängeln visade sig för dem. De färdades runt omkring i hela landet och förkunnade för alla människor det som de hade hört och sett och predikade Guds ord under många prövningar, och de förföljdes svårt av de icke troende och blev slagna av många av dem.

Men trots allt detta var de till stor tröst för kyrkan. De stärkte deras tro och förmanade dem med tålamod och mycken möda att hålla Guds bud.

Och de färdades genom hela Zarahemlas land och bland alla de människor som var undersåtar till kung Mosiah och arbetade ivrigt för att gottgöra all skada som de hade tillfogat kyrkan, bekände alla sina synder och förkunnade allt det som de hade sett och förklarade profetiorna och skrifterna för alla som önskade lyssna till dem. Och på så sätt var de redskap i Guds händer till att bringa många till kunskapen om sanningen, ja, till kunskapen om sin Återlösare.

Och hur välsignade är de inte! För de förkunnade frid, de förkunnade glädjebud om det som är gott, och de förkunnade för folket att Herren regerar.

Nu hände det sig att sedan Mosiahs söner gjort allt detta tog de ett litet antal med sig och återvände till sin far, kungen, och bad honom tillåta att de, tillsammans med dessa som de hade utvalt, skulle få bege sig upp till Nephis land så att de skulle kunna predika det som de hade hört, och så att de skulle kunna predika Guds ord för sina bröder lamaniterna— så att de kanske skulle kunna bringa dem till kunskapen om Herren deras Gud och övertyga dem om deras fäders ondska, och så att de kanske skulle kunna bota dem från deras hat mot nephiterna så att även dessa kunde förmås att fröjda sig i Herren sin Gud, så att de kunde bli vänligt sinnade mot varandra och så att inga fler stridigheter skulle finnas i hela det land som Herren deras Gud hade gett dem.

Nu önskade de att frälsning skulle förkunnas för varje levande varelse, för de kunde inte tåla att någon människosjäl skulle gå förlorad. Ja, blotta tanken att någon själ skulle lida oändlig pina fick dem att bäva och darra. Och på så sätt påverkade Herrens Ande dem, för de var de uslaste bland syndare. Och Herren fann i sin oändliga barmhärtighet för gott att skona dem. Ändå led de svår själsångest för sin ondskas skull, de led svårt och fruktade att de skulle bli för evigt förskjutna. Och det hände sig att de under många dagar vädjade till sin far att de skulle få bege sig upp till Nephis land.

Och kung Mosiah gick och frågade Herren om han skulle låta sina söner bege sig upp bland lamaniterna för att predika ordet.

Och Herren sa till Mosiah:

”Låt dem bege sig dit upp, för många ska tro på deras ord, och de ska få evigt liv. Och jag ska befria dina söner ur lamaniternas händer.”

Och det hände sig att Mosiah tillät dem att gå och göra såsom de begärt.

Och de färdades ut i vildmarken för att gå upp och predika ordet bland lamaniterna, och jag ska senare ge en berättelse om deras förehavanden.