Nu hände det sig att sedan Mosiahs söner gjort allt detta tog de ett litet antal med sig och återvände till sin far, kungen, och bad honom tillåta att de, tillsammans med dessa som de hade utvalt, skulle få bege sig upp till Nephis land så att de skulle kunna predika det som de hade hört, och så att de skulle kunna predika Guds ord för sina bröder lamaniterna— så att de kanske skulle kunna bringa dem till kunskapen om Herren deras Gud och övertyga dem om deras fäders ondska, och så att de kanske skulle kunna bota dem från deras hat mot nephiterna så att även dessa kunde förmås att fröjda sig i Herren sin Gud, så att de kunde bli vänligt sinnade mot varandra och så att inga fler stridigheter skulle finnas i hela det land som Herren deras Gud hade gett dem.
Nu önskade de att frälsning skulle förkunnas för varje levande varelse, för de kunde inte tåla att någon människosjäl skulle gå förlorad. Ja, blotta tanken att någon själ skulle lida oändlig pina fick dem att bäva och darra. Och på så sätt påverkade Herrens Ande dem, för de var de uslaste bland syndare. Och Herren fann i sin oändliga barmhärtighet för gott att skona dem. Ändå led de svår själsångest för sin ondskas skull, de led svårt och fruktade att de skulle bli för evigt förskjutna. Och det hände sig att de under många dagar vädjade till sin far att de skulle få bege sig upp till Nephis land.