Problem och prövningar för Limhis folk

Och det hände sig att Limhi och hans folk återvände till staden Nephi och började åter bo i landet i fred. Och det hände sig att lamaniterna efter många dagar åter började hetsas till vrede mot nephiterna, och de började gå över gränserna till landet runt omkring.

Nu vågade de inte dräpa dem på grund av den ed deras kung hade svurit Limhi, men de slog dem på kinderna och utövade makt över dem, och började lägga tunga bördor på deras ryggar och fösa dem som de skulle ha gjort med en stum åsna— ja, allt detta hände för att Herrens ord skulle kunna fullbordas.

Och nu var nephiternas lidanden stora, och det fanns inget sätt för dem att befria sig ur deras händer, för lamaniterna hade omringat dem på alla sidor.

Och det hände sig att folket började knota mot kungen på grund av sina lidanden, och de började fyllas av önskan att gå emot dem i strid. Och de besvärade kungen mycket med sina klagomål varför han tillät dem att göra som de ville.

Och de samlades på nytt och tog på sina rustningar och gick ut mot lamaniterna för att driva dem ut ur sitt land. Och det hände sig att lamaniterna besegrade dem och drev dem tillbaka och dräpte många av dem. Och nu blev det stor gråt och klagan bland Limhis folk: änkan sörjde sin man, sonen och dottern sörjde sin far och bröderna sörjde sina bröder. Nu fanns det många änkor i landet, och de ropade med stor kraft dag efter dag, för stor fruktan för lamaniterna hade kommit över dem.

Och det hände sig att deras ständiga klagorop hetsade återstoden av Limhis folk till vrede mot lamaniterna. Och de gick åter ut i strid, men de drevs åter tillbaka och led stora förluster. Ja, de gick även ut för tredje gången och led på samma sätt. Och de som inte blev dräpta vände åter tillbaka till staden Nephi.

Och de ödmjukade sig ända ner i stoftet och underkastade sig träldomens ok, och lät sig bli slagna och drivas hit och dit och bli pålagda bördor alltefter fiendens godtycke. Och de ödmjukade sig ända till ödmjukhetens djup och ropade med stor kraft till Gud. Ja, dagen lång ropade de till sin Gud att han skulle befria dem från deras lidande.

Och se, Herren var sen att höra deras rop, för deras ondskas skull. Ändå hörde Herren deras rop och började uppmjuka lamaniternas hjärtan så att de började lätta deras bördor. Men Herren fann inte för gott att befria dem ur träldomen.

Och det hände sig att de så småningom började få framgång i landet, och de började få allt rikligare skördar av säd och av flockar och hjordar så att de inte led av hunger.

Nu fanns det ett stort antal kvinnor, flera än det fanns män. Därför befallde kung Limhi att varje man skulle bidra till änkornas och deras barns försörjning så att de inte skulle förgås av svält, och detta gjorde de på grund av det stora antal som hade dräpts.

Och Limhis folk höll samman som en grupp så mycket som det var möjligt och skyddade sin gröda och sina hjordar. Och kungen själv vågade sig inte utanför stadsmurarna utan att ha med sig vakter av fruktan för att han på ett eller annat sätt kunde falla i lamaniternas händer.

Och det hände sig att inga fler oroligheter mellan lamaniterna och Limhis folk förekom ända till den tid då Ammon och hans bröder kom in i landet.