Och det hände sig att han lät de plåtar som innehöll uppteckningen om hans folk från den tid då de lämnade Zarahemlas land föras fram till Ammon för att han skulle kunna läsa dem.
Så snart Ammon hade läst uppteckningen frågade kungen honom om han kunde tyda språk, och Ammon svarade att det kunde han inte. Och kungen sa till honom:
”I sorg över mitt folks lidanden lät jag fyrtio och tre män av mitt folk färdas ut i vildmarken för att de därigenom skulle kunna finna Zarahemlas land, så att vi skulle kunna vädja till våra bröder om att befria oss ur träldomen. Och de gick vilse i vildmarken under många dagars tid. Ändå sökte de flitigt men fann inte Zarahemlas land utan återvände till det här landet, efter att ha färdats genom ett land med många vatten och där upptäckt ett land som var översållat med ben av människor och av djur och som även var översållat av ruiner efter byggnader av alla slag, och efter att ha upptäckt ett land som hade varit bebott av ett folk som var lika talrikt som Israels skaror.
Som bevis på att det som de sagt är sant har de tagit med sig tjugofyra plåtar som är fulla av inristningar och som är av rent guld. Och se, de tog även med sig bröstplåtar som är stora, och de är av mässing och koppar och är helt oskadade. Vidare har de tagit med sig svärd vars fästen var förstörda och vars klingor var angripna av rost, och det finns ingen i landet som kan tyda språket eller inristningarna som finns på plåtarna. Därför sa jag till dig:
’Kan du översätta?’
Och jag säger åter till dig:
’Känner du till någon som kan översätta?
För jag önskar att dessa uppteckningar ska översättas till vårt språk, för de ger oss kanske kunskap om en återstod av det folk som har gått under och som de här uppteckningarna kommer ifrån. Eller kan de kanske ge oss kunskap om just det folk som har gått under, och jag önskar veta orsaken till deras undergång.”
Nu sa Ammon till honom:
”Jag kan förvisso berätta för dig, o konung, om en man som kan översätta uppteckningarna. För han har något varmed han kan se och översätta alla uppteckningar som är från forna tider, och det är en gåva från Gud.
Och dessa föremål kallas uttydare, och ingen människa kan se i dem utan att ha fått befallning, så att hon inte söker efter sådant som hon inte borde och förgås. Och envar som får befallning att se i dem kallas siare.
Och se, kungen över folket som är i Zarahemlas land är den man som har fått befallning att göra detta och som har denna stora gåva från Gud.”
Och kungen sa att en siare är större än en profet. Och Ammon sa:
En siare är även en uppenbarare och en profet. Och större gåva kan ingen människa ha, om hon inte besitter Guds kraft, vilket ingen människa kan. Ändå kan en människa få sig stor kraft given av Gud.
Men en siare kan känna till sådant som har hänt och även sådant som ska hända, och genom dem ska allt uppenbaras, eller snarare, ska hemliga ting tillkännages. Och fördolda ting ska komma fram i ljuset, och sådant som inte är känt ska tillkännages genom dem, och genom dem ska även sådant tillkännages som annars inte kunde bli känt.
På så sätt har Gud gett ett medel varmed människan genom tro kan utföra mäktiga underverk. Därför blir hon till stor nytta för sina medmänniskor.
Och när nu Ammon slutat tala dessa ord, gladde sig kungen mycket och gav tack till Gud och sa:
"Utan tvivel innehåller dessa plåtar en stor hemlighet, och dessa uttydare har utan tvivel beretts i avsikten att avslöja alla sådana hemligheter för människobarnen.
O hur förunderliga är inte Herrens gärningar, och hur länge har han inte tålamod med sitt folk. Ja, och hur blint och förstockat är inte människobarnens förstånd, för de söker inte visdom, och inte heller vill de att hon ska råda över dem! Ja, de är som en vild flock som flyr från herden och skingras och jagas och uppslukas av skogens djur."
Och nu fylldes Limhi återigen av glädje då han av Ammons mun fick veta att kung Mosiah hade fått en gåva från Gud genom vilken han kunde tyda sådana inristningar, ja, och även Ammon gladde sig.
Dock fylldes Ammon och hans bröder av sorg på grund av att så många av deras bröder hade blivit dräpta, och likaså över att kung Noa och hans präster hade fått folket att begå så många synder och utföra ondskefulla gärningar mot Gud. Och de sörjde även över Abinadis död, och även över att Alma och de som följde honom hade gett sig av, vilka hade bildat en Guds kyrka genom Guds styrka och makt och tron på de ord som hade talats av Abinadi.
Ja, de sörjde över att de hade gett sig av, för de visste inte vart de hade flytt. Och de skulle med glädje ha förenat sig med dem, för de hade själva ingått förbund med Gud om att tjäna honom och hålla hans bud.
Och efter Ammons ankomst hade även kung Limhi, liksom många bland hans folk, ingått förbund med Gud om att tjäna honom och hålla hans bud.
Och det hände sig att kung Limhi och många bland hans folk önskade bli döpta, men det fanns ingen i landet som hade myndighet från Gud. Och Ammon nekade att göra detta då han ansåg sig vara en ovärdig tjänare. Därför bildade de vid den tiden inte någon kyrka utan väntade på Herrens Ande.
De önskade nu bli sådana som Alma och hans bröder, vilka hade flytt ut i vildmarken. De önskade bli döpta som ett bevis på och ett vittnesbörd om att de var villiga att tjäna Gud av allt sitt hjärta. Dock dröjde de med detta, och en berättelse om deras dop ska ges senare.