Och det hände sig att vi återtog vår färd och färdades i nästan samma riktning som i början. Och sedan vi hade färdats i många dagars tid slog vi på nytt upp våra tält så att vi kunde stanna en tid.
Och det hände sig att Ismael dog och begravdes på den plats som hette Nahom.
Och det hände sig att Ismaels döttrar djupt sörjde över förlusten av sin far och över sina lidanden i vildmarken. Och de knotade över min far för att han hade fört dem ut ur Jerusalems land, och de sa:
”Vår far är död och vi har vandrat långt i vildmarken och har uthärdat mycken sorg, hunger, törst och utmattning. Och efter alla dessa lidanden måste vi förgås i vildmarken av hunger.”
Och på så sätt knotade de över min far, och även över mig, och de önskade återvända till Jerusalem.
Och Laman sa till Lemuel och även till Ismaels söner:
”Se, låt oss dräpa vår far och likaså vår bror Nephi som har tagit på sig att vara styresman och lärare över oss som är hans äldre bröder.”
Se, han säger att Herren har talat med honom och likaså att änglar har betjänat honom. Men se, vi vet att han ljuger för oss. Och han säger oss detta och han utför många ting genom list och konster så att han kan bedra våra ögon, kanske i tanke att han kan leda oss bort till någon främmande vildmark. Och sedan han har lett oss bort har han tänkt göra sig till kung och styresman över oss så att han kan behandla oss enligt sin vilja och eget godtycke.”
Och på detta sätt hetsade min bror Laman deras hjärtan till vrede.
Och det hände sig att Herren var med oss, ja, att Herrens röst kom och talade många ord till dem och tuktade dem allvarligt. Och sedan de blivit tuktade av Herrens röst vände de bort sin vrede och omvände sig från sina synder så att Herren åter välsignade oss med föda så att vi inte omkom.
Och det hände sig att vi återtog vår färd i vildmarken, och alltifrån den stunden färdades vi nästan österut. Och vi färdades och kämpade oss igenom många svårigheter i vildmarken, och våra kvinnor födde barn i vildmarken.
Och min far hade nu fött två söner i vildmarken. Den äldre hette Jakob och den yngre Josef.
Och så stora var Herrens välsignelser över oss att fastän vi levde på rått kött i vildmarken hade våra kvinnor gott om mjölk åt sina barn och var starka, ja, liksom männen, och de började uthärda färden utan knot.
Och sålunda ser vi att Guds befallningar måste uppfyllas. Och om så är att människobarnen lyder Guds befallningar ger han dem näring och stärker dem och förser dem med medel varmed de kan utföra det som han har befallt dem. Sålunda försåg han oss med medel medan vi vistades i vildmarken. Och vi vistades där under en tid av många år, ja, hela åtta år i vildmarken.
För Herren hade hittills inte låtit oss göra upp mycket eld medan vi färdades i vildmarken, för han sa:
"Jag ska göra er föda välsmakande så att ni inte behöver tillaga den. Och jag ska även vara ert ljus i vildmarken, och jag ska bereda vägen framför er i den mån som ni håller mina bud. Om ni således håller mina bud ska ni bli ledda till det utlovade landet, och ni ska veta att det är jag som leder er."
Ja, Herren sa också:
"Sedan ni anlänt till det utlovade landet ska ni veta att jag, Herren, är Gud och att jag, Herren, räddade er från undergång, ja, att jag förde er ut ur Jerusalems land. "