Och det hände sig att Ismaels döttrar djupt sörjde över förlusten av sin far och över sina lidanden i vildmarken. Och de knotade över min far för att han hade fört dem ut ur Jerusalems land, och de sa:
”Vår far är död och vi har vandrat långt i vildmarken och har uthärdat mycken sorg, hunger, törst och utmattning. Och efter alla dessa lidanden måste vi förgås i vildmarken av hunger.”
Och på så sätt knotade de över min far, och även över mig, och de önskade återvända till Jerusalem.