För det hände sig att sedan Herren hade berett stenarna som Jareds bror hade burit upp på berget kom Jareds bror ner från berget. Och han satte stenarna i farkosterna som hade färdigställts, en i varje ände av dem, och se, de gav ljus åt farkosterna. Och så lät Herren stenarna lysa i mörkret för att ge ljus åt män, kvinnor och barn så att de inte skulle fara över de stora vattnen i mörker.
Och det hände sig att när de hade berett all slags föda så att de därmed kunde uppehålla livet på havet, och även foder åt sina flockar och hjordar och alla de stora och små djur och fåglar de skulle ta med sig – och det hände sig att när de hade gjort allt detta gick de ombord på sina farkoster eller båtar och styrde ut till havs och överlämnade sig åt Herren, sin Gud.
Och det hände sig att Herren Gud lät en våldsam vind blåsa över vattnens yta, mot det utlovade landet, och sålunda kastades de på havets vågor för vinden.
Och det hände sig att de många gånger begravdes i havets djup på grund av de berghöga vågor som bröts över dem, och likaså av det väldiga och förfärliga oväder som orsakades av den våldsamma vinden.
Och det hände sig att när de var begravda i djupet fanns det inget vatten som kunde skada dem, eftersom deras farkoster var lika täta som en skål, och de var även lika täta som Noas ark. När de därför var omgivna av mycket vatten ropade de till Herren, och han förde dem åter upp till vattenytan.
Och det hände sig att vinden aldrig upphörde att blåsa mot det utlovade landet medan de var på vattnen. Och på så sätt drevs de framåt av vinden.
Och de sjöng lovsånger till Herren. Ja, Jareds bror sjöng lovsånger till Herren, och han tackade och prisade Herren hela dagen lång. Och när kvällen kom upphörde de inte att prisa Herren.
Och så drevs de framåt. Och inget havsodjur kunde krossa dem och inte heller kunde någon val skada dem. Och de hade ständigt ljus, vare sig de var över vattnet eller under vattnet.
Och på så sätt drevs de framåt i trehundrafyrtio och fyra dagar på vattnet. Och de landsteg på det utlovade landets strand. Och när de hade satt sin fot på det utlovade landets stränder böjde de sig ner på marken och ödmjukade sig inför Herren och fällde glädjetårar inför Herren för hans överflödande och ömma barmhärtighet mot dem.