En kallelse till Jerusalem

Vakna upp, vakna upp, stå upp, o Jerusalem,
du som av Herrens hand har fått att dricka hans vredes bägare—
du har druckit bottensatsen ur fruktans bägare till sista droppen—

och ingen fanns att leda henne bland alla de söner som hon har fött,
och ingen att fatta henne vid handen bland alla de söner som hon har fostrat.

Dessa två söner har kommit till dig,
och vem ska sörja över dig—
din förödelse och förstöring och hungersnöden och svärdet—
och genom vem ska jag trösta dig?

Dina söner har svimmat, utom dessa två.
De ligger vid alla gathörn som en vild tjur i ett nät,
de är fulla av Herrens vrede,
av din Guds tillrättavisning.

Därför ska du nu höra detta,
du hemsökta och druckna,
dock inte av vin:

Så säger din Herre:
”Herren och din Gud för sitt folks talan.
Se, jag har tagit bort fruktans bägare
ur din hand, bottensatsen i min vredes bägare.
Du ska inte åter dricka därav.

I stället sätter jag den i händerna på dem
som plågar dig,
de som sa till din själ:
”Fall ner, så att vi kan gå fram över dig” –
och så lade du din kropp som en mark
och som en gata för dem som gick fram över dig.”

Vakna upp, vakna upp, kläd dig i styrka, o Sion.
Kläd dig i vackra kläder, o Jerusalem, du heliga stad,
för hädanefter ska ingen oomskuren eller oren komma in i dig.

Skaka stoftet av dig, stå upp, inta din plats, o Jerusalem.
Frigör dig från banden runt din hals, o fångna dotter Sion.