Nephi och Lehi i fängelse

Och det hände sig att Nephi och Lehi fortsatte därifrån till Nephis land. Och det hände sig att de tillfångatogs av en lamanitisk här och kastades i fängelse, ja, i samma fängelse i vilket Ammon och hans bröder hade kastats av Limhis tjänare. Och sedan de hade kastats i fängelse och varit där många dagar utan mat, se, då gick de in i fängelset för att hämta dem så att de kunde dräpa dem.

Och det hände sig att Nephi och Lehi var omslutna liksom av eld, så att de inte vågade bära hand på dem av fruktan att bli brända. Men Nephi och Lehi blev inte brända, och de stod liksom mitt i elden och blev inte brända.

Och när de såg att de var omslutna av en pelare av eld, och att den inte brände dem, fattade deras hjärtan mod. För de såg att lamaniterna inte vågade bära hand på dem, och inte heller vågade de komma nära dem utan stod som om de slagits stumma av förundran.

Och det hände sig att Nephi och Lehi trädde fram och började tala till dem och säga:

”Frukta inte, för se, det är Gud som har visat er detta förunderliga, varigenom det visas för er att ni inte kan bära hand på oss för att dräpa oss.”

Och se, när de hade sagt dessa ord skakade jorden våldsamt, och fängelsets murar skakade som om de skulle falla till marken, men se, de föll inte. Och se, de som var i fängelset var lamaniter och nephiter som var avfällingar. Och det hände sig att de överskuggades av ett moln av mörker, och en hemsk, allvarlig fruktan kom över dem.

Och det hände sig att det kom en röst, liksom ovanför molnet av mörker, som sa:

”Omvänd er, omvänd er och försök inte längre
förgöra mina tjänare som jag har sänt till er
för att förkunna glädjebud.”

Och det hände sig att när de hörde denna röst märkte de att det inte var en åskans röst och inte heller var det rösten av ett våldsamt dån, men se, det var en stilla röst med fullkomlig mildhet, liksom en viskning, och den trängde ända in i själens innersta. Och trots mildheten i rösten skakade marken våldsamt och fängelsets murar skälvde återigen som om de skulle falla till marken. Och se, det moln av mörker som hade överskuggat dem upplöstes inte.

Och se, rösten kom åter och sa:

”Omvänd er, omvänd er,
för himmelriket är nära.
Och försök inte längre förgöra mina tjänare.”

Och det hände sig att jorden åter skakade och murarna skälvde.

Och åter, för tredje gången, kom rösten och talade till dem förunderliga ord som inte kan yttras av människor. Och åter skälvde murarna, och jorden skakade som om den skulle rämna. Och det hände sig att lamaniterna inte kunde fly på grund av molnet av mörker som överskuggade dem, ja, och de kunde inte heller röra sig på grund av den fruktan som kom över dem.

Nu fanns det en bland dem som var nephit till födseln och som en gång hade tillhört Guds kyrka men hade avvikit från den. Och det hände sig att han vä nde sig om. Och se, genom molnet av mörker såg han Nephis och Lehis ansikten. Och se, de strålade oerhört, ja, som änglars ansikten. Och han såg att de lyfte ögonen mot himlen. Och de föreföll tala med eller upphöja sin röst till någon varelse som de såg.

Och mannens namn var Aminadab...

Och det hände sig att denne man ropade till mängden att de skulle vända sig om och titta. Och se, de fick kraft sig givna till att vända sig om och titta. Och de såg Nephis och Lehis ansikten. Och de sa till mannen:

”Se, vad betyder allt detta,
och vem är det som dessa män samtalar med?”

...Och Aminadab sa till dem:

”De samtalar med Guds änglar.”

Och det hände sig att lamaniterna sa till honom:

”Vad ska vi göra för att detta moln av mörker ska kunna tas bort och inte längre överskugga oss?”

Och Aminadab sa till dem:

”Ni måste omvända er och ropa till rösten, ända till dess ni får tro på Kristus,
som Alma och Amulek och Zeezrom undervisade er om.
Och när ni gör det kommer molnet av mörker att tas bort
och inte längre överskugga er.”

Och det hände sig att de alla började ropa till hans röst som hade skakat jorden. Ja, de ropade ända till dess molnet av mörker hade skingrats.

Och det hände sig att när de såg sig om och såg att molnet av mörker hade skingrats och inte längre överskuggade dem, se, då såg de att de var omslutna, ja, varje själ, av en pelare av eld.

Och Nephi och Lehi var mitt ibland dem. Ja, de var omslutna, ja, de stod liksom mitt i en flammande eld, men den skadade dem inte, och inte heller antände den fängelsets murar. Och de fylldes av den glädje som är outsäglig och full av härlighet.

Och se, Guds Helige Ande kom ner från himlen och tog plats i deras hjärtan, och de fylldes som med eld, och de kunde tala förunderliga ord.

Och det hände sig att en röst kom till dem, ja, en behaglig röst, liksom en viskning, som sa:

”Frid, frid vare med er tack vare er tro på min högt Älskade som fanns från världens grundläggning.”

Och när de nu hörde detta riktade de blicken uppåt som för att se varifrån rösten kom. Och se, de såg himlarna öppna och änglar kom ner från himlen och betjänade dem. Och det var omkring tre hundra själar som såg och hörde detta. Och de uppmanades att gå ut och inte förundras, inte heller skulle de tvivla.

Och det hände sig att de gick ut och predikade för folket och förkunnade i alla områden runt omkring allt vad de hade hört och sett, så att den större delen av lamaniterna övertygades av dem, tack vare de mäktiga bevis de hade fått.

Och alla som blev övertygade lade ner sina krigsvapen och lade även bort sitt hat och sina fäders tradition. Och det hände sig att de överlämnade sina egendomsländer till nephiterna.