Konflikten mellan Gadianton och nefiterna

Och det hände sig att folket blev kvar i sin ogudaktighet, trots all predikan och allt profeterande som sändes ut bland dem, och så förflöt även det tionde året, och även det elfte året förflöt i ondska. Och det hände sig i det trettonde året att det började uppstå krig och stridigheter i hela landet. För Gadiantons rövare hade blivit så talrika och dräpte så många av folket och ödelade så många städer och spred så mycken död och blodsutgjutelse överallt i landet att det blev nödvändigt för allt folket, både för nephiter och lamaniter, att gripa till vapen mot dem.

Därför förenade sig alla de lamaniter som hade omvänts till Herren med sina bröder nephiterna. Och de tvingades att för sin egen, sina kvinnors och sina barns säkerhet gripa till vapen mot dessa Gadiantons rövare, ja, och även för att bevara sina rättigheter och sin kyrkas förmåner och sin gudsdyrkan och sitt oberoende och sin frihet.

Och det hände sig att innan det trettonde året hade förflutit hotades nephiterna av total undergång på grund av detta krig som hade blivit mycket allvarligt. Och det hände sig att de lamaniter som hade förenat sig med nephiterna räknades bland nephiterna. Och deras förbannelse togs ifrån dem och deras hud blev vit liksom nephiternas.

Och deras unga män och deras döttrar blev mycket fagra, och de räknades bland nephiterna och kallades nephiter. Och så slutade det trettonde året.

Och det hände sig i början av det fjortonde året att kriget mellan rövarna och Nephis folk fortsatte och blev mycket allvarligt. Men Nephis folk fick i viss mån överhanden över rövarna så att de drev dem tillbaka från sina landområden till bergen och till deras gömställen. Och så slutade det fjortonde året.

Och i det femtonde året gick de ut mot Nephis folk. Och på grund av Nephis folks ogudaktighet och deras många stridigheter och meningsskiljaktigheter vann Gadiantons rövare många segrar över dem. Och så slutade det femtonde året, och sålunda befann sig folket i ett tillstånd av mycken bedrövelse. Och förintelsens svärd hängde över dem så att de var nära att slås ner därav, och detta till följd av sin ondska.

Och nu hände det sig i det sextonde året efter Kristi ankomst att Lachoneus, landets regent, fick ett brev från detta rövarbands ledare och hövding. Och dessa var de ord han skrev:

Och nu hände det sig att när Lachoneus fick detta brev blev han mycket förvånad över Giddianhis fräckhet att kräva nephiternas land som besittning och likaså att hota folket med att hämnas deras oförrätter, de som inte lidit några oförrätter utom dem de själva ådragit sig genom att avfalla och sluta sig till dessa ogudaktiga och avskyvärda rövare.

Men se, denne Lachoneus, regenten, var en rättfärdig man och lät sig inte förskräckas av en rövares krav och hotelser. Därför hörsammade han inte brevet från Giddianhi, rövarnas hövding, utan lät sitt folk ropa till Herren om styrka i avvaktan på den tid då rövarna skulle komma ner emot dem.

Ja, han sände en kungörelse till hela folket att de skulle samla ihop sina kvinnor och sina barn, sina flockar och sina hjordar och alla sina ägodelar, utom sina jordegendomar, på ett ställe. Och han lät bygga befästningar runt omkring dem, och dessa skulle vara mycket starka. Och han lät härarna, både nephiternas och lamaniternas, det vill säga alla dem som räknades bland nephiterna, sättas som vakter runt omkring för att vaka över dem och skydda dem mot rövarna natt och dag. Ja, han sa till dem:

”Så sant Herren lever kommer ni inte på något sätt att befrias ur dessa Gadiantons rövares händer om ni inte omvänder er från all er ondska och ropar till Herren.”

Och så stora och förunderliga var Lachoneus ord och profetior att de fick fruktan att komma över hela folket, och de ansträngde sig av alla krafter att handla efter Lachoneus ord.

Och det hände sig att Lachoneus utsåg huvudbefälhavare över alla nephiternas härar för att leda dem när rövarna kom ner emot dem från vildmarken. Och den högste av alla huvudbefälhavarna och den store härföraren över nephiternas alla härar utnämndes, och hans namn var Gidgiddoni.

Nu var det sed bland alla nephiter att som sina huvudbefälhavare (utom i deras tider av ogudaktighet) utse en som hade uppenbarelsens och även profetians ande. Denne Gidgiddoni var därför en stor profet ibland dem, vilket även överdomaren var.

Nu sa folket till Gidgiddoni:

”Be till Herren och låt oss gå upp bland bergen och ut i vildmarken så att vi kan anfalla rövarna och förgöra dem på deras egna landområden.”

Men Gidgiddoni sa till dem:

”Herren förbjude. För om vi skulle dra upp emot dem skulle Herren överlämna oss i deras händer. Därför ska vi göra oss beredda mitt i våra besittningar, och vi ska samla ihop alla våra härar, och vi ska inte dra ut emot dem, utan vi ska vänta till dess de kommer emot oss. Därför ska Herren, så sant han lever, överlämna dem i våra händer om vi gör detta.”