Nu hade kung Mosiah ingen att överlämna riket till, för ingen av hans söner ville ta emot riket.
När nu Mosiah hade gjort detta sände han bud ut över hela landet, bland allt folket, för han önskade veta deras vilja beträffande vem som skulle bli deras kung.
Och det hände sig att folkets röst löd:
”Vi önskar att Aron, din son,
ska bli vår kung och vår styresman.”
Nu hade Aron gått upp till Nephis land, och därför kunde kungen inte överlämna riket till honom, och inte heller ville Aron överta riket. Inte heller var någon annan av Mosiahs söner villig att överta riket.
Därför sände kung Mosiah åter bud ut bland folket, ja, ett skriftligt budskap sände han ut bland folket. Och dessa är de ord som blev skrivna, nämligen:
Och mycket mera skrev kung Mosiah till dem och förklarade för dem en rättfärdig kungs alla prövningar och bekymmer, ja, all själslig vånda de har för sitt folk, och allt knot från folket över sin kung. Och han förklarade allt detta för dem.
Och han sa till dem att det inte borde vara så, utan bördan borde vila på hela folket så att var och en fick bära sin del.
Och han förklarade för dem även alla de nackdelar de skulle lida genom att ha en orättfärdig kung att regera över sig, ja, alla hans ondskefulla gärningar och avskyvärdheter och alla krigen och stridigheterna och blodsutgjutelsen och stölderna och plundringen och bedrivandet av hor och all slags ondska som inte kan uppräknas – och sa dem att det inte borde vara så och att sådant uttryckligen stred mot Guds bud.
Och nu hände det sig att sedan kung Mosiah sänt ut detta bland sitt folk blev de övertygade om sanningen i hans ord. Därför tog de tillbaka sin begäran om en kung och blev mycket angelägna om att alla skulle få lika möjligheter i hela landet. Ja, och var och en uttryckte en villighet att ansvara för sina egna synder.
Därför hände det sig att de samlades i grupper i hela landet för att rösta om vilka som skulle bli deras domare och döma dem enligt den lag som blivit dem given. Och de fröjdade sig storligen över den frihet som hade beviljats dem.
Och deras kärlek till Mosiah växte sig allt starkare. Ja, de högaktade honom mer än någon annan människa, för de såg honom inte som en tyrann som sökte egen vinning, ja, den mammon som fördärvar själen. För han hade inte utkrävt rikedomar av dem, inte heller hade han behag i blodsutgjutelse. I stället hade han upprättat fred i landet och hade låtit sitt folk befrias från all slags träldom. Därför högaktade de honom, ja, storligen, över alla gränser.
Och det hände sig att de utnämnde domare till att råda över sig, eller till att döma dem enligt lagen. Och detta gjorde de i hela landet.
Och det hände sig att Alma utnämndes till att bli den förste överdomaren. Och han var även högpräst, eftersom hans far hade förlänat honom det ämbetet och gett honom ansvaret för alla kyrkans angelägenheter.
Och nu hände det sig att Alma vandrade på Herrens vägar, och han höll hans bud, och han dömde rättfärdiga domar, och det rådde oavbruten fred i landet.
Och så inleddes domarnas regering i hela Zarahemlas land, bland hela det folk som kallades nephiter. Och Alma var den förste och högste domaren.
Och nu hände det sig att hans far dog när han var åttio och två år gammal, efter att ha levt för att uppfylla Guds befallningar. Och det hände sig att även Mosiah dog, i det trettio och tredje året av sin regering, då han var sextio och tre år gammal, vilket i allt utgör fem hundra och nio år från den tid då Lehi lämnade Jerusalem.
Och så slutade kungarnas regering över Nephis folk, och så slutade Almas dagar, han som var deras kyrkas grundare.