När vi nu såg att lamaniterna på så sätt började bli oroliga ville vi tillgripa en krigslist mot dem. Därför befallde Antipus att jag skulle tåga med mina unga söner till en närbelägen stad, som om vi förde förnödenheter till en närbelägen stad. Och vi skulle tåga nära staden Antiparah som om vi var på väg till en stad som låg längre bort, ute vid havet.
Och det hände sig att vi tågade ut som om vi gick med förnödenheter till den staden. Och det hände sig att Antipus tågade ut med en del av sin här och lämnade återstoden kvar att försvara staden. Men han tågade inte ut förrän jag hade gått ut med min lilla här och kommit nära staden Antiparah. Och i staden Antiparah var lamaniternas starkaste här förlagd, ja, den talrikaste.
Och det hände sig att när de blivit underrättade av sina spejare drog de ut med sin här och tågade mot oss. Och det hände sig att vi flydde norrut för dem. Och på så sätt ledde vi bort lamaniternas starkaste här, ja, mycket långt bort, så att när de såg Antipus här förfölja dem av alla krafter vek de inte av varken åt höger eller vänster utan fortsatte marschen efter oss i rak riktning. Och vi antar att deras avsikt var att dräpa oss innan Antipus hann upp dem, och detta för att de inte skulle bli omringade av vårt folk.
Nu såg Antipus vår fara och påskyndade sin härs marsch. Men se, det var kväll, och därför hann de inte upp oss, och inte heller hann Antipus upp dem. Därför slog vi läger för natten.
Och det hände sig att innan morgonen grydde förföljde lamaniterna oss. Nu var vi inte starka nog att strida mot dem, ja, jag ville inte låta mina unga söner falla i deras händer. Därför fortsatte vi vår marsch och tågade ut i vildmarken. Nu vågade de inte vika av vare sig åt höger eller vänster för att de inte skulle bli omringade. Inte heller ville jag vika av åt höger eller vänster för att de inte skulle hinna upp mig, och vi inte skulle kunna hålla stånd mot dem utan bli dräpta, och de skulle undkomma. Och därför flydde vi hela dagen ut i vildmarken ända till dess det var mörkt.
Och det hände sig att när morgonen grydde såg vi återigen lamaniterna närma sig, och vi flydde för dem. Men det hände sig att de inte förföljde oss länge förrän de gjorde halt, och det var på morgonen den tredje dagen i den sjunde månaden. Och nu visste vi inte om de hade blivit upphunna av Antipus, men jag sa till mina män:
’Se, såvitt vi förstår har de gjort halt för att få oss att anfalla dem så att de kan fånga oss i sin fälla. Och vad säger ni, mina söner? Vill ni gå till strid mot dem?’
Och nu säger jag dig, min älskade broder Moroni, att aldrig hade jag sett så stor tapperhet, nej, inte bland alla nephiterna. För liksom jag alltid hade kallat dem mina söner (de var ju alla mycket unga), så sa de till mig:
’Far, se, vår Gud är med oss, och han kommer inte att tillåta att vi faller, så låt oss dra ut. Vi skulle inte dräpa våra bröder om de lät oss vara i fred. Låt oss därför gå så att de inte övervinner Antipus här.’
Nu hade de aldrig varit i strid, men ändå fruktade de inte döden, och de tänkte mer på sina fäders frihet än på sina egna liv. Ja, de hade av sina mödrar lärt att om de inte tvivlade skulle Gud rädda dem. Och de upprepade sina mödrars ord för mig och sa:
’Vi tvivlar inte på att våra mödrar visste det.’
Och det hände sig att jag med mina två tusen vände om mot dessa lamaniter som hade förföljt oss. Och se, Antipus här hade hunnit upp dem, och ett fruktansvärt slag hade inletts. Antipus här, som var utmattad till följd av den långa marschen på så kort tid, höll på att falla i lamaniternas händer, och om jag inte hade vänt om med mina två tusen skulle de ha uppnått sitt mål. För Antipus hade fallit för svärdet och många av hans ledare på grund av sin utmattning till följd av den snabba marschen. Därför hade Antipus män i förvirringen över sina ledares fall börjat ge vika för lamaniterna.
Och det hände sig att lamaniterna fattade mod och började förfölja dem, och sålunda förföljde lamaniterna dem med stor kraft, när Helaman med sina två tusen angrep dem i ryggen och började dräpa dem så våldsamt att hela lamaniternas här gjorde halt och vände sig mot Helaman. När nu Antipus folk såg att lamaniterna hade vänt om samlade de ihop sina män och föll återigen lamaniterna i ryggen.
Och nu hände det sig att vi, Nephis folk, Antipus folk och jag med mina två tusen omringade lamaniterna och slog dem, ja, så att de blev tvungna att överlämna sina krigsvapen och även sig själva som krigsfångar.
Och nu hände det sig att när de hade överlämnat sig till oss, se, då räknade jag de unga män som hade kämpat med mig, för jag fruktade att många av dem hade blivit dräpta. Men se, till min stora glädje hade inte en enda själ av dem fallit till marken. Ja, de hade kämpat som med Guds styrka, ja, aldrig hade man hört om män som kämpat med så förunderlig styrka, och de anföll lamaniterna med så väldig kraft att de skrämde dem, och därför överlämnade sig lamaniterna som krigsfångar.
Och eftersom vi inte hade någon plats för våra fångar, så att vi kunde bevaka dem och hålla dem från lamaniternas härar, sände vi dem till Zarahemlas land, och en del av Antipus män som inte hade dräpts gick med dem. Och återstoden tog jag och förenade med mina unga ammoniter, och vi tågade tillbaka till staden Judea.