Politiska spänningar, allianser och konflikter

Och nu återvänder jag till berättelsen om krigen mellan nephiterna och lamaniterna under det artonde året av domarnas regering. För se, det hände sig att zoramiterna blev lamaniter, och det nephitiska folket såg vid det artonde årets början att lamaniterna kom för att angripa dem. Därför förberedde de sig för krig, ja, de samlade sina härar i Jershons land.

Och det hände sig att lamaniterna kom med sina tusental, och de drog in i Antionums land, som är zoramiternas land. Och en man vid namn Zerahemnah var deras ledare. Och eftersom amalekiterna hade en mer ogudaktig och mordlysten läggning än lamaniterna hade på egen hand, utsåg Zerahemnah endast amalekiter och zoramiter som huvudbefälhavare över lamaniterna.

Och det gjorde han för att kunna upprätthålla deras hat mot nephiterna så att han kunde underkuva dem och på så sätt genomföra sina planer. För se, hans plan var att hetsa lamaniterna till vrede mot nephiterna. Det gjorde han för att kunna tillskansa sig stor makt över dem och även för att få makt över nephiterna genom att försätta dem i träldom.

Och nu var nephiternas plan att försvara sina jordstycken och sina hus och sina hustrur och sina barn för att kunna skydda dem från sina fienders händer, och även för att kunna bevara sina rättigheter och sina förmåner, ja, och även sin frihet, så att de skulle kunna tillbe Gud enligt sina önskningar.

För de visste att om de föll i lamaniternas händer skulle lamaniterna förgöra alla som ville tillbe Gud, den sanne och levande Guden, i ande och i sanning.

Ja, och de kände även till det starka hat som lamaniterna hyste mot sina bröder som tillhörde Anti-Nephi-Lehis folk, som kallades Ammons folk—och dessa ville inte gripa till vapen, ja, de hade slutit ett förbund och de vägrade att bryta det—därför skulle de förgöras om de föll i lamaniternas händer. Men nephiterna ville inte tillåta att de förgjordes. Därför gav de dem landområden till arvedel.

Och Ammons folk gav nephiterna en stor del av sina ägodelar till deras härars underhåll. Och sålunda var nephiterna tvungna att ensamma hålla stånd mot lamaniterna, som var en blandning av ättlingar till Laman och Lemuel och Ismaels söner och alla dem som hade avvikit från nephiterna, nämligen amalekiter och zoramiter och Noas prästers ättlingar. Och dessa ättlingar var nästan lika talrika som nephiterna. Och därför var nephiterna tvungna att strida mot sina bröder även om det krävde blodsutgjutelse.

Och det hände sig då lamaniternas härar hade samlats i Antionums land, att nephiternas härar var redo att möta dem i Jershons land.