Lamanitiska styrkor delas upp i öst och väst

Och nu hände det sig i det tjugo och sjätte året av domarnas regering över Nephis folk att när lamaniterna vaknade den första morgonen i den första månaden, se, då fann de Amalickiah död i hans eget tält. Och de såg även att Teancum var redo till strid mot dem den dagen.

Och när nu lamaniterna såg detta blev de förskräckta, och de övergav sin plan att tåga in i landet norrut och drog sig tillbaka med hela sin här till staden Mulek och sökte skydd i sina befästningar.

Och det hände sig att Amalickiahs bror utsågs till kung över folket, och hans namn var Ammoron. Alltså utsågs kung Ammoron, kung Amalickiahs bror, att regera i dennes ställe.

Och det hände sig att han befallde att hans folk skulle upprätthålla de städer som de intagit med blodsutgjutelse, för de hade inte intagit någon stad utan stor blodsspillan.

Och nu såg Teancum att lamaniterna var fast beslutna att upprätthålla de städer som de hade intagit och de landområden som de hade tagit i besittning. Och när Teancum även såg deras ofantliga antal, ansåg han det inte rådligt att försöka anfalla dem i deras befästningsverk.

I stället förlade han sina män runt omkring som om han gjorde krigsförberedelser, ja, och han beredde sig verkligen på att försvara sig mot dem genom att kasta upp vallar runt omkring och bereda tillflyktsorter. Och det hände sig att han på så sätt fortsatte förberedelserna för krig till dess Moroni hade sänt honom ett stort antal män att förstärka hans här.

Och Moroni sände även bud till honom att han skulle hålla kvar alla fångar som föll i hans händer, för liksom lamaniterna hade tagit många tillfånga, skulle han hålla kvar alla fångna lamaniter som lösen för dem som lamaniterna hade tagit.

Och han sände även bud till honom att han skulle befästa landet Ymnighet och försäkra sig om det smala pass som ledde till landet norrut, så att lamaniterna inte skulle kunna inta denna punkt och kunna gå hårt fram mot dem från alla sidor.

Moroni sände även bud till honom och begärde att han trofast skulle försvara den delen av landet, och att han skulle tillvarata varje möjlighet att plåga lamaniterna i den trakten så mycket som stod i hans makt för att han med list eller på annat sätt kanske skulle kunna återta de städer som tagits ur deras händer, och att han skulle befästa och förstärka de städer runt omkring som inte hade fallit i lamaniternas händer. Och han sa också till honom:

”Jag skulle vilja komma till er, men se, lamaniterna angriper oss vid landets gränser vid det västra havet, och se, jag drar ut mot dem, och därför kan jag inte komma till er.”

Nu hade kungen (Ammoron) lämnat Zarahemlas land och hade underrättat drottningen om sin brors död och hade samlat ett stort antal män och tågat ut mot nephiterna vid gränserna till det västra havet.

Och på så sätt försökte han gå hårt fram mot nephiterna och dra bort en del av deras styrkor till den landsdelen, medan han hade befallt dem som han lämnat kvar att hålla de städer som han hade intagit, för att även de skulle gå hårt fram mot nephiterna vid gränserna till det östra havet och ta så mycket av deras länder i besittning som stod i deras makt, i förhållande till deras härars styrka.

Och sålunda befann sig nephiterna i detta svåra läge vid slutet av det tjugo och sjätte året av domarnas regering över Nephis folk.