Slaget vid Mulek

Men se, det hände sig i det tjugo och sjunde året av domarnas regering att Teancum på befallning av Moroni – vilken hade uppbådat härar för att skydda landets södra och västra gränser och hade börjat tåga mot landet Ymnighet, så att han kunde hjälpa Teancum och hans män med att återta de städer som de hade förlorat – ja, det hände sig att Teancum hade fått befallning att anfalla staden Mulek och om möjligt återta den.

Och det hände sig att Teancum förberedde sig att anfalla staden Mulek och tåga ut med sin här mot lamaniterna. Men han såg att han omöjligt kunde övervinna dem medan de var i sina befästningar. Därför övergav han sina planer och återvände till staden Ymnighet för att invänta Moronis ankomst, så att han kunde få förstärkning till sin här.

Och det hände sig att Moroni anlände med sin här till landet Ymnighet i slutet av det tjugo och sjunde året av domarnas regering över Nephis folk.

Och i början av det tjugo och åttonde året höll Moroni och Teancum och många av huvudbefälhavarna ett krigsråd om vad de skulle göra för att få lamaniterna att komma ut mot dem till strid, eller hur de på något sätt skulle kunna få dem att komma ut ur sina fästen, så att de skulle kunna få övertaget över dem och återta staden Mulek.

Och det hände sig att de sände budbärare till lamaniternas här som försvarade staden Mulek, till deras ledare vars namn var Jakob, och begärde att han skulle komma ut med sina härar och möta dem på slätterna mellan de två städerna. Men se, Jakob, som var zoramit, ville inte komma ut med sin här till kamp på slätterna.

Och det hände sig att Moroni inte hyste något hopp om att få möta lamaniterna på lika villkor. Därför gjorde han upp en plan för att locka dem ut ur deras fästen. Han lät därför Teancum ta ett litet antal män och tåga ner i närheten av havet, och Moroni och hans här tågade om natten ut i vildmarken väster om staden Mulek. Och när därför lamaniternas vakter nästa dag upptäckte Teancum sprang de och berättade det för Jakob, sin ledare.

Och det hände sig att lamaniternas härar tågade ut mot Teancum i tron att de med sitt större antal skulle kunna övervinna Teancum, eftersom dennes antal var så litet. Och när Teancum såg lamaniternas härar komma ut mot sig började han dra sig tillbaka norrut ner mot havet.

Och det hände sig att när lamaniterna såg att han började fly fattade de mod och förföljde dem ivrigt. Och medan Teancum på så sätt ledde bort lamaniterna som förgäves förföljde dem, se, då befallde Moroni att en del av den här som var med honom skulle tåga in i staden och ta den i besittning.

Och detta gjorde de, och de dräpte alla dem som hade lämnats kvar att försvara staden, ja, alla dem som vägrade att överlämna sina krigsvapen. Och på så sätt hade Moroni med en del av sin här tagit staden Mulek i besittning, medan han med återstoden tågade för att möta de lamaniter som återvände efter att ha förföljt Teancum.

Och det hände sig att lamaniterna förföljde Teancum till dess de kom nära staden Ymnighet, och då möttes de av Lehi och en liten här som hade lämnats för att försvara staden Ymnighet.

Och se, när nu lamaniternas huvudbefälhavare hade sett Lehi och hans här komma emot sig, tog de till flykten i stor förvirring av fruktan för att inte hinna till staden Mulek innan Lehi hann upp dem, för de var trötta på grund av sin marsch, och Lehis män var utvilade. Nu visste inte lamaniterna att Moroni befann sig bakom dem med sin här, och det enda de fruktade var Lehi och hans män.

Nu hade Lehi ingen önskan att hinna upp dem förrän de stötte samman med Moroni och hans här. Och det hände sig att innan lamaniterna hade hunnit retirera långt blev de omringade av nephiterna, av Moronis män på ena sidan och Lehis män på den andra sidan, vilka alla var utvilade och starka, medan lamaniterna var trötta på grund av sin långa marsch. Och Moroni befallde sina män att angripa dem till dess de hade överlämnat sina krigsvapen.

Och det hände sig att Jakob, eftersom han var deras ledare, och även var zoramit och hade en okuvlig ande, anförde lamaniterna till att i vilt raseri strida mot Moroni. Moroni spärrade vägen för dem, och därför beslöt Jakob att dräpa dem och hugga sig igenom till staden Mulek. Men se, Moroni och hans män var starkare och gav därför inte vika för lamaniterna.

Och det hände sig att man kämpade i vilt raseri på båda sidor, och många stupade på båda sidorna. Ja, och Moroni sårades och Jakob blev dödad. Och Lehi ansatte deras eftertrupp med sina starka män i sådant raseri att lamaniterna i eftertruppen överlämnade sina krigsvapen, medan återstoden av dem var så förvirrade att de inte visste om de skulle fly eller strida.

När nu Moroni såg deras förvirring sa han till dem: ”Om ni kommer fram med era krigsvapen och överlämnar dem, se, då ska vi avstå från att utgjuta ert blod.”

Och det hände sig att när lamaniterna hörde dessa ord kom deras huvudbefälhavare, alla de som inte hade blivit dräpta, fram och kastade sina vapen för Moronis fötter och befallde även sina män att göra detsamma.

Men se, det var många som inte ville. Och de som vägrade överlämna sina svärd blev tillfångatagna och bundna, och deras krigsvapen togs från dem, och de tvingades att med sina bröder tåga till landet Ymnighet. Och nu var antalet fångar som togs större än antalet av dem som blivit dräpta, ja, större än antalet dräpta på båda sidorna.