Mötet med Ammons Räddningsgrupp

Och Limhis folk höll samman som en grupp så mycket som det var möjligt och skyddade sin gröda och sina hjordar. Och kungen själv vågade sig inte utanför stadsmurarna utan att ha med sig vakter av fruktan för att han på ett eller annat sätt kunde falla i lamaniternas händer.

Och han lät även sitt folk bevaka landet runt omkring för att på ett eller annat sätt kunna fånga in de präster som hade flytt ut i vildmarken, som hade rövat bort lamaniternas döttrar och som hade låtit så stor förödelse drabba dem. För de ville få tag på dem för att kunna straffa dem, för de hade kommit in i Nephis land om natten och fört bort mycket av deras säd och många av deras dyrbarheter. Därför låg de i bakhåll för dem.

Och kungen som varit utanför stadsportarna med sin livvakt upptäckte Ammon och hans bröder.

Och se, de mötte kungen över folket som var i Nephis land och i Shiloms land. Och de omringades av kungens livvakt och togs tillfånga och bands och sattes i fängelse.

...Och då han trodde att de var Noas präster lät han ta dem tillfånga, binda dem och kasta dem i fängelse. Och om de hade varit Noas präster skulle han ha låtit avrätta dem. Men då han fann att de inte var det, utan att de var hans bröder och hade kommit från Zarahemlas land, fylldes han med mycket stor glädje.

Och det hände sig att när de varit i fängelse i två dagar fördes de åter inför kungen, och deras band lossades. Och de stod inför kungen och fick tillåtelse, eller snarare befallning, att besvara de frågor som han skulle ställa till dem. Och han sa till dem: ”Se, jag är Limhi, son till Noa, som var son till Zeniff, som kom upp från Zarahemlas land för att ärva detta land, vilket var deras fäders land, och som gjordes till kung genom folkets röst. Och nu vill jag veta orsaken till att ni var så djärva att ni kom nära stadens murar när jag själv med mina vakter var utanför porten. Och av denna orsak har jag nu låtit bevara er så att jag kan fråga ut er, annars skulle jag ha låtit mina vakter dräpa er. Ni har nu tillstånd att tala.”

Och när nu Ammon såg att han tilläts att tala gick han fram och bugade sig inför kungen. Och då han reste sig upp igen sa han:

”O konung, jag är mycket tacksam inför Gud denna dag att jag fortfarande lever och har tillåtelse att tala. Och jag ska försöka tala med frimodighet. För jag är övertygad om att om ni hade känt mig skulle ni inte ha tillåtit mig att bära dessa bojor. För jag är Ammon och är ättling till Zarahemla och har kommit upp från Zarahemlas land för att förhöra mig om våra bröder, som Zeniff förde upp från det landet.”

Och nu hände det sig att då Limhi hade hört Ammons ord blev han mycket glad och sa:

”Nu vet jag med säkerhet att mina bröder som var i Zarahemlas land fortfarande lever. Och nu fröjdar jag mig, och i morgon ska jag låta även mitt folk fröjda sig.”

Och nu befallde kung Limhi sina vakter att inte längre hålla Ammon och hans bröder bundna utan låta dem bege sig till den kulle som låg norr om Shilom och föra sina bröder in i staden, så att de därigenom kunde få äta och dricka och vila sig efter sin färds mödor. För de hade lidit mycket, de hade lidit hunger, törst och utmattning.

För se, vi är i träldom under lamaniterna och är beskattade med en skatt som är tung att bära. Och se, nu ska våra bröder befria oss från vår träldom, eller ur lamaniternas händer, och vi ska bli deras slavar, för det är bättre för oss att vara slavar åt nephiterna än att betala skatt till lamaniternas kung.”