Avresa från Zarahemla

Och nu ska jag säga något om en skara som gick ut i vildmarken för att återvända till Nephis land. För det fanns ett stort antal som önskade besitta sitt arveland.

Jag, Zeniff, hade fått undervisning i allt rörande nephiternas språk och hade kunskap om Nephis land, eller mina fäders första arveland, och hade sänts som spion bland lamaniterna för att jag skulle kunna spionera på deras styrkor så att vår här skulle kunna anfalla dem och förgöra dem – men då jag såg det som var gott ibland dem, ville jag att de inte skulle förgöras.

De gick därför ut i vildmarken. Och deras ledare var en stark och mäktig man, och en styvnackad man, varför han orsakade stridigheter bland dem. Och alla utom femtio av dem blev dräpta i vildmarken, och dessa återvände till Zarahemlas land.

Därför tvistade jag med mina bröder i vildmarken, för jag ville att vår styresman skulle sluta fördrag med dem. Men han, som var en sträng och blodtörstig man, befallde att jag skulle dräpas. Men jag räddades genom stor blodsutgjutelse, för far stred mot far och bror mot bror, till dess större delen av vår här var förgjord i vildmarken. Och de av oss som skonats återvände till Zarahemlas land för att berätta vad som hänt för deras hustrur och deras barn.

Och det hände sig att de även tog med sig andra i stort antal och återigen gav sig ut i vildmarken. Och jag, Amaleki, hade en bror som också följde med dem, och jag har sedan dess inte hört något om dem…

Och ändå, eftersom jag var alltför ivrig att ärva våra fäders land, samlade jag alla som ville gå upp och ta landet i besittning, och började återigen färden ut i vildmarken för att gå upp till landet. Men vi blev slagna med hungersnöd och svåra lidanden eftersom vi var sena att komma ihåg Herren, vår Gud.