Och sedan jag hade huggit av Laban huvudet med hans eget svärd, tog jag hans kläder och satte dem på mig själv, ja, vartenda plagg. Och jag fäste hans rustning om mina höfter.
Och sedan jag hade gjort detta gick jag till Labans skattkammare. Och medan jag gick mot Labans skattkammare, se, då såg jag den av Labans tjänare som hade nycklarna till skattkammaren. Och jag befallde honom med Labans röst att han skulle följa med mig in i skattkammaren.
...Zoram var tjänarens namn, och han lovade att han skulle gå ner i vildmarken till vår far. Ja, och han svor oss även en ed att han alltifrån den stunden skulle stanna hos oss.
Och han antog att jag var hans herre Laban, för han såg kläderna och även svärdet som var fäst om mina höfter. Och han talade med mig om judarnas äldste, eftersom han visste att hans herre Laban hade varit ute tillsammans med dem den kvällen. Och jag talade med honom som om jag hade varit Laban.
Och jag sa även till honom att jag skulle föra inristningarna som fanns på plåtarna av mässing till mina äldre bröder som var utanför murarna.
Och jag sa även till honom att han skulle följa med mig. Och då han antog att jag talade om bröderna i kyrkan och att jag verkligen var den Laban som jag hade dräpt följde han med mig. Och han talade många gånger till mig om judarnas äldste medan jag gick till mina bröder som var utanför murarna.
Och det hände sig att när Laman såg mig blev han mycket förskräckt liksom Lemuel och Sam. Och de flydde för mig eftersom de antog att jag var Laban, och att han hade dräpt mig och hade traktat efter att även beröva dem livet. Och det hände sig att jag ropade på dem, och de hörde mig, varför de slutade fly för mig.
Och det hände sig att när Labans tjänare såg mina bröder började han darra och stod i begrepp att fly för mig och återvända till staden Jerusalem.
Och då jag, Nephi, var en man som var stor till växten och som likaså hade fått stor styrka av Herren, grep jag Labans tjänare och höll fast honom så att han inte skulle kunna fly.
Och det hände sig att jag sa till honom att om han hörsammade mina ord skulle vi, så sant Herren lever och så sant jag lever, skona hans liv, ja, om han hörsammade våra ord. Och jag sa till honom, ja, med en ed, att han inte behövde frukta och att han skulle bli en fri man liksom vi om han gick med oss ner i vildmarken.
Och jag talade även till honom och sa:
”Förvisso har Herren befallt oss att göra detta. Och ska vi då inte vara noga med att lyda Herrens befallningar? Så om du vill gå ner till vår far i vildmarken ska du få en plats bland oss.”
Och det hände sig att Zoram fattade mod genom de ord jag talade. Zoram var tjänarens namn, och han lovade att han skulle gå ner i vildmarken till vår far. Ja, och han svor oss även en ed att han alltifrån den stunden skulle stanna hos oss. Vi ville att han skulle stanna hos oss av den anledningen att judarna inte skulle få kännedom om vår flykt ut i vildmarken, för då skulle de förfölja oss och förgöra oss. Och det hände sig att när Zoram hade svurit oss en ed, upphörde vår fruktan vad gäller honom.
Och det hände sig att vi tog plåtarna av mässing och Labans tjänare och begav oss ut i vildmarken och färdades till vår fars tält.