Enos profetior och fortsatta tjänstgöring

Och nu hände det sig att jag, Enos, gick ut bland Nephis folk och profeterade om det som skulle komma och vittnade om det som jag hade hört och sett.

Och jag vittnar om att Nephis folk flitigt försökte återföra lamaniterna till den sanna tron på Gud. Men vårt arbete var förgäves. Deras hat var orubbligt, och de leddes av sin onda natur så att de blev vilda och grymma och ett blodtörstigt folk, fulla av avgudadyrkan och orenhet, som livnärde sig på rovdjur, bodde i tält och vandrade omkring i vildmarken med en kort skinngördel fäst om sina höfter och med sina huvuden rakade. Och de var skickliga med båge och med kroksabel och yxa. Och många av dem åt inget utom rått kött, och de försökte ständigt förgöra oss.

Och det hände sig att Nephis folk brukade jorden och odlade all slags säd och frukt och hade hjordar och flockar av all slags boskap, och getter och vildgetter och även många hästar. Och det fanns en stor mängd profeter bland oss. Och folket var ett styvnackat folk som hade svårt att förstå.

Och det fanns inget annat än mycket stränghet, predikande och profeterande om krig och stridigheter och förgörelse och ständiga påminnelser om döden och evighetens varaktighet och Guds straffdomar och makt och allt detta som en ständig väckelse för att bevara dem i Herrens fruktan. Jag säger att det fanns inget annat än detta och utomordentligt tydliga ordalag som kunde avhålla dem från att snabbt sjunka ner i fördärvet. Och på detta sätt skriver jag om dem. Och jag såg krig mellan nephiterna och lamaniterna under min levnads lopp.

Och det hände sig att jag började bli gammal, och etthundrasjuttio och nio år hade förflutit sedan den tid då vår far, Lehi, lämnade Jerusalem. Och jag insåg att jag snart måste gå ner i min grav, sedan jag blivit påverkad av Guds makt att predika och profetera för detta folk och förkunna ordet enligt den sanning som är i Kristus. Och jag har förkunnat det i alla mina dagar och har fröjdat mig mer däri än i det som hör världen till.

Och jag går snart till min viloplats, som är hos min Återlösare, för jag vet att hos honom får jag vila. Och jag fröjdar mig över den dag när mitt dödliga ska iklä sig odödlighet och ska stå inför honom. Då ska jag se hans ansikte med välbehag, och han ska säga till mig:

”Kom till mig, du välsignade,
det finns en plats beredd åt dig
i min Faders boningar.” Amen.