Enos tidiga tjänstgöring

Och jag, Jakob, insåg att jag snart måste gå ner i min grav varför jag sa till min son Enos: ”

Ta dessa plåtar.”

Och jag berättade för honom vad min bror Nephi hade befallt mig, och han lovade att lyda befallningarna.

Och jag avslutar mina uppteckningar på dessa plåtar, vilka uppteckningar har varit kortfattade. Och läsaren bjuder jag farväl i förhoppningen att många av mina bröder kommer att läsa mina ord. Bröder, farväl.

Se, det hände sig att jag, Enos, visste att min far var en rättfärdig man, för han undervisade mig om sitt språk och även i Herrens fostran och förmaning – och välsignat vare min Guds namn för detta. Och jag ska berätta för er om den kamp jag hade inför Gud innan jag fick förlåtelse för mina synder.

Se, jag gick för att jaga vilda djur i skogarna, och de ord jag ofta hade hört min far tala om evigt liv och de heligas glädje sjönk in djupt i mitt hjärta.

Och min själ hungrade, och jag föll på knä inför min Skapare och ropade till honom i mäktig bön och vädjan för min egen själ. Och hela dagen lång ropade jag till honom, ja, och när kvällen kom höjde jag fortfarande min röst så högt att den nådde himlarna.

Och det kom en röst till mig som sa: ”Enos, dina synder är dig förlåtna, och du ska bli välsignad.”

Och jag, Enos, visste att Gud inte kunde ljuga, varför min skuld var utplånad.

Och jag sa:

”Herre, hur kan det ske?”

Och han sa till mig:

”Tack vare din tro på Kristus som du aldrig förut har hört eller sett. Och många år ska förflyta innan han uppenbarar sig i köttet. Stå därför upp, din tro har helat dig.”

Nu hände det sig att när jag hört dessa ord började jag känna en önskan om mina bröder nephiternas välfärd. Därför utgöt jag hela min själ inför Gud för dem.

Och medan jag så kämpade i anden, se, då kom Herrens röst återigen till mitt sinne och sa:

”Jag ska löna dina bröder efter hur noggrant de håller mina bud. Jag har gett dem detta land, och det är ett heligt land, och jag förbannar det inte utom på grund av ondska. Därför ska jag löna dina bröder såsom jag har sagt, och deras överträdelser ska jag med sorg låta komma över deras egna huvuden.”

Och sedan jag, Enos, hört dessa ord blev min tro på Herren alltmer orubblig. Och jag bad till honom under mången lång kamp för mina bröder lamaniterna.

Och det hände sig att Herren, sedan jag bett och kämpat med all iver, sa till mig:

”Jag ska ge dig
enligt dina önskningar
för din tros skull.”

Och se, detta var den önskan jag önskade av honom: Om så skulle ske att mitt folk, nephiterna, skulle falla i överträdelse och på något sätt förgöras och lamaniterna inte skulle bli förgjorda, att Herren Gud då bevarar en uppteckning om mitt folk, nephiterna, även om det sker genom hans heliga arms makt, så att den någon gång i framtiden kan föras fram till lamaniterna så att de kanske kan ledas till frälsning.

För vi kämpade för närvarande förgäves med att återföra dem till den sanna tron. Och de svor i sin vrede att de, om det var möjligt, skulle förgöra både våra uppteckningar och oss och även alla våra fäders traditioner.

Eftersom jag visste att Herren Gud kunde bevara våra uppteckningar ropade jag ständigt till honom, för han hade sagt till mig:

”Vad du än i Kristi namn ber om i tro,
med tro på att du ska få det,
det ska du få.”

Och jag hade tro, och jag ropade till Gud att han skulle bevara uppteckningarna, och han slöt förbund med mig att han skulle föra fram dem till lamaniterna i sin egen rätta tid.

Och jag, Enos, visste att det skulle ske enligt det förbund han hade slutit, varför min själ var lugn. Och Herren sa till mig:

”Även dina fäder har begärt detta av mig, och det ska ske dem enligt deras tro, för deras tro var som din.”