Zemnarihah och Gadiantons undergång

Och det hände sig att nephiternas härar återvände till sin tillflyktsort. Och det hände sig att det nittonde året förflöt utan att rövarna kom tillbaka för att strida. Inte heller under det tjugonde året kom de tillbaka.

Och under det tjugo och första året kom de inte upp till strid, men de kom från alla håll för att belägra Nephis folk. För de trodde att om de avskar Nephis folk från deras landområden och omringade dem från alla håll, och om de kunde avskära dem från all deras verksamhet utanför, så skulle de få dem att överlämna sig enligt deras önskan. De hade nu utsett en annan ledare åt sig vars namn var Zemnarihah. Därför var det Zemnarihah som beordrade att denna belägring skulle komma till stånd.

Men se, denna var till fördel för nephiterna, för det var omöjligt för rövarna att belägra dem tillräckligt länge för att det skulle få någon inverkan på nephiterna, på grund av den mängd förnödenheter som de hade lagrat, och på grund av den ringa tillgången på förnödenheter ibland rövarna – för se, de hade ingenting förutom kött att livnära sig på, det kött som de skaffade sig i vildmarken. Och det hände sig att det blev ont om villebråd i vildmarken så att rövarna var nära att förgås av hunger.

Och nephiterna tågade ständigt ut, dag och natt, och angrep deras härar och dräpte dem i tusental och i tiotusental. Och sålunda blev det Zemnarihahs folks önskan att ge upp sina planer, på grund av den stora förgörelse som drabbade dem natt och dag. Och det hände sig att Zemnarihah befallde sitt folk att de skulle dra sig tillbaka från belägringen och tåga till de avlägsnaste delarna av landet norrut.

Och Gidgiddoni, som var medveten om deras planer och som kände till svagheten hos dem till följd av bristen på föda och det stora blodbad som anställts bland dem, sände därför ut sina härar nattetid och avskar vägen för deras återtåg och ställde sina härar längs vägen för deras återtåg.

Och detta gjorde de nattetid, och de fortsatte sin marsch förbi rövarna så att rövarna nästa dag, när de påbörjade sin marsch, möttes av nephiternas härar både framifrån och i ryggen. Och de rövare som fanns söderut avskars också från sina tillflyktsorter. Och allt detta gjordes på Gidgiddonis befallning.

Och det var många tusen som gav sig som fångar till nephiterna, och återstoden av dem dräptes. Och deras ledare, Zemnarihah, tillfångatogs och hängdes i ett träd, ja, i dess topp till dess han var död. Och när de hade hängt honom till dess han var död fällde de trädet till marken och ropade med hög röst och sa:

”Må Herren bevara sitt folk i rättfärdighet och i hjärtats helighet, så att de kan fälla till marken alla dem som försöker dräpa dem för maktens och hemliga sammansvärjningars skull, alldeles som denne man har fällts till marken.”

Och de gladde sig och ropade åter med en röst och sa:

”Må Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud bevara detta folk i rättfärdighet så länge de åkallar sin Guds namn om beskydd.”

Och det hände sig att alla med en röst brast ut i sång och lovade sin Gud för det stora han gjort för dem då han bevarade dem från att falla i sina fienders händer. Ja, de ropade:

”Hosianna till den allrahögste Guden.”

Och de ropade:

”Välsignat vare Herren Gud den Allsmäktiges namn,
den allrahögste Guden.”

Och deras hjärtan svällde av glädje så att många tårar fälldes på grund av Guds stora godhet att befria dem ur deras fienders händer. Och de visste att det var på grund av sin omvändelse och sin ödmjukhet som de hade befriats från evig undergång.

Och se, det fanns inte en levande själ bland hela Nephis folk som i minsta grad tvivlade på alla de heliga profeternas ord som hade talats, för de visste att de ovillkorligen måste uppfyllas.

Och på grund av de många tecken som getts visste de att Kristus måste ha kommit enligt profeternas ord. Och på grund av det som redan hade hänt visste de att allt ovillkorligen måste ske i enlighet med det som hade talats. Därför övergav de alla sina synder och sina avskyvärdheter och sitt hor, och tjänade Gud med all iver dag och natt.

Och nu hände det sig att när de hade tagit alla rövarna tillfånga, så att ingen som inte blev dräpt undkom, kastade de sina fångar i fängelse och lät Guds ord predikas för dem. Och alla som ville omvända sig från sina synder och ingå ett förbund om att de aldrig mer skulle mörda släpptes fria.

Men alla som inte ingick ett förbund och som fortsatte att hysa dessa hemliga mord i sina hjärtan, ja, alla som befanns andas hot mot sina bröder blev dömda och straffade enligt lagen. Och på så sätt gjorde de slut på alla de ogudaktiga och hemliga och avskyvärda sammansvärjningar i vilka det fanns så mycket ogudaktighet och genom vilka så många mord hade begåtts.

Och så hade det tjugo och andra året förflutit och likaså det tjugo och tredje och det tjugo och fjärde och det tjugo och femte. Och så hade tjugo och fem år förflutit. Och mycket hade hänt som i någras ögon var stort och förunderligt. Men allt detta kan inte skrivas i denna bok, ja, denna bok kan inte rymma ens en hundradel av vad som gjordes bland så många människor under tjugo och fem års tid.