Gadiantons militära attack

Och det hände sig i den senare delen av det artonde året att rövarnas härar hade berett sig för strid och började komma ner och göra utfall från kullarna och från bergen och vildmarken och sina fästen och sina gömställen och började ta landområdena i besittning, både dem som låg i landet söderut och dem som låg i landet norrut, och de började ta i besittning alla de landområden som hade övergetts av nephiterna och de städer som hade lämnats öde.

Men se, det fanns varken vilda djur eller villebråd i de landområden som hade övergetts av nephiterna, och det fanns inget villebråd för rövarna utom i vildmarken. Och rövarna kunde inte överleva utom i vildmarken på grund av bristen på föda, för nephiterna hade lämnat sina landområden öde och hade samlat in sina flockar och sina hjordar och alla sina ägodelar, och de befann sig i en samlad grupp.

Därför fanns ingen möjlighet för rövarna att plundra och skaffa föda utom genom att gå till öppen strid mot nephiterna. Och nephiterna var samlade i en enda grupp och var så talrika och hade försett sig med förråd av förnödenheter och hästar och boskap och hjordar av alla slag, så att de skulle kunna livnära sig under sju års tid, under vilken tid de hoppades kunna utrota rövarna från landets yta. Och så förflöt det artonde året.

Och det hände sig att Giddianhi under det nittonde året fann det nödvändigt att gå till strid mot nephiterna, för det fanns ingen möjlighet för dem att kunna livnära sig utom genom att plundra och röva och mörda. Och de vågade inte sprida ut sig över landets yta så att de kunde odla spannmål, för att inte nephiterna skulle komma över dem och dräpa dem. Därför befallde Giddianhi sina härar att de samma år skulle dra upp för att strida mot nephiterna.

Och det hände sig att de drog upp för att strida, och det var i den sjätte månaden. Och se, stor och fruktansvärd var den dag då de gick ut i strid. Och de var omgjordade på rövares sätt, och de hade lammskinn runt sina höfter och de var färgade med blod och deras huvuden var rakade och de hade huvudplåtar på sig. Och stor och fruktansvärd var åsynen av Giddianhis härar på grund av deras rustningar och på grund av att de var färgade med blod.

Och det hände sig att alla nephiternas härar hade fallit till marken vid åsynen av Giddianhis här, och de höjde sina rop till Herren sin Gud om att han skulle skona dem och befria dem ur deras fienders händer.

Och det hände sig att när Giddianhis härar såg detta började de ropa med hög röst av glädje, för de trodde att nephiterna hade fallit till marken av fruktan på grund av den skräck deras härar spred.

Men häri misstog de sig, för nephiterna fruktade inte dem, utan fruktade sin Gud och bönföll honom om beskydd. När därför Giddianhis härar rusade mot dem var de beredda att möta dem. Ja, i Herrens kraft tog de emot dem.

Och slaget påbörjades i den sjätte månaden. Och stort och fruktansvärt var det slaget, ja, så stort och fruktansvärt var det blodbadet att ett så stort blodbad aldrig varit känt bland hela Lehis folk sedan han lämnade Jerusalem. Och trots de hotelser och eder som Giddianhi hade uttalat slog nephiterna dem så att de drog sig tillbaka från dem.

Och det hände sig att Gidgiddoni befallde att hans härar skulle förfölja dem ända till vildmarkens gränser och att de inte skulle skona några som kom att falla i deras händer under vägen. Och så förföljde de dem och dräpte dem fram till vildmarkens gränser, ända till dess de hade uppfyllt Gidgiddonis befallning. Och det hände sig att Giddianhi, som hade stått och kämpat modigt, förföljdes när han flydde. Och eftersom han var uttröttad efter att ha kämpat mycket blev han upphunnen och dräpt. Och det var slutet för rövaren Giddianhi.