Och det begav sig att deras bröder lamaniterna gjorde förberedelser för krig, och de kom upp till Nephis land i avsikt att dräpa kungen och sätta en annan i hans ställe, och även för att utrota Anti-Nephi-Lehis folk ur landet.
När folket nu såg att de kom emot dem gick de ut för att möta dem och föll framstupa på marken framför dem och började åkalla Herrens namn. Och i denna ställning befann de sig när lamaniterna började anfalla dem och började dräpa dem med svärd.
Och utan att sålunda möta något motstånd dräpte de ett tusen och fem av dem, och vi vet att dessa är välsignade, för de har gått för att bo hos sin Gud.
När nu lamaniterna såg att deras bröder inte flydde för svärdet, och inte heller vek undan åt höger eller vänster, utan låg kvar och lät sig dräpas och prisade Gud till och med medan de dräptes av svärdet –
när nu lamaniterna såg detta avstod de från att dräpa dem, och det fanns många vars hjärtan ömmade för dem av deras bröder som hade fallit för svärdet, för de ångrade det som de hade gjort.
Och det hände sig att de kastade ifrån sig sina krigsvapen och de ville inte ta upp dem igen, för de plågades av de mord som de hade begått. Och de föll ner liksom sina bröder och förlitade sig på deras barmhärtighet, vilkas armar var höjda för att dräpa dem.
Och det hände sig att flera än det antal som hade blivit dräpta förenade sig den dagen med Guds folk. Och de som hade dräpts var rättfärdiga människor och vi har därför inget skäl att tvivla på att de blev frälsta.
Och inte en enda ogudaktig människa bland dem blev dräpt, men över ett tusen bringades till kunskap om sanningen. Sålunda ser vi att Herren verkar på många sätt för sitt folks frälsning.
Och de flesta av de lamaniter som dräpte så många av sina bröder var amalekiter och amuloniter, av vilka de flesta tillhörde nehoriternas orden. Och bland dem som förenade sig med Herrens folk fanns det inga som var amalekiter eller amuloniter eller tillhörde Nehors orden, utan de var Lamans och Lemuels verkliga ättlingar.
Och sålunda kan vi tydligt se att när ett folk en gång har upplysts av Guds Ande och har haft stor kunskap om det som hör till rättfärdigheten och sedan har avfallit i synd och överträdelse, blir de mera förhärdade, och deras tillstånd blir värre än om de aldrig hade haft denna kunskap.