Och Ammon var ledaren bland dem, eller snarare, han betjänade dem, och han skildes från dem sedan han hade välsignat dem i enlighet med deras olika uppdrag och hade meddelat dem Guds ord, eller betjänat dem, innan han gav sig av. Och så färdades de på sina olika vägar överallt i landet. Och Ammon for till Ismaels land, landet som var uppkallat efter Ismaels söner, som även de blev lamaniter.
Och när Ammon kom in i Ismaels land tog lamaniterna honom och band honom, såsom det var deras sed att binda alla nephiter som föll i deras händer och föra dem inför kungen. Och sålunda lämnades åt kungens godtycke att dräpa dem eller att hålla dem i fångenskap eller att kasta dem i fängelse eller att driva ut dem ur sitt land enligt hans vilja och godtycke. Och sålunda fördes Ammon fram inför den kung som var över Ismaels land. Och hans namn var Lamoni, och han var en ättling till Ismael.
Och kungen frågade Ammon om det var hans önskan att bo i landet bland lamaniterna, det vill säga bland hans folk. Och Ammon sa till honom:
”Ja, jag önskar bo bland detta folk en tid,
ja, och kanske till den dag jag dör.”
Och det hände sig att kung Lamoni var mycket nöjd med Ammon och befallde att hans band skulle lösas. Och han ville att Ammon skulle ta en av hans döttrar till hustru.
Men Ammon sa till honom:
”Nej, men jag vill bli din tjänare.”
Därför blev Ammon en tjänare till kung Lamoni. Och det hände sig att han sattes bland andra tjänare att vakta Lamonis hjordar enligt lamaniternas sed.