Och sedan han hade varit i kungens tjänst i tre dagar, medan han tillsammans med de lamanitiska tjänarna gick med hjordarna till vattningsstället som kallades Sebus vatten, och dit alla lamaniterna förde sina hjordar för att vattnas –
när alltså Ammon och kungens tjänare förde sina hjordar till detta vattningsställe, se, då stod där ett antal lamaniter som hade fört sina hjordar till vattnet, och de skingrade Ammons och kungens tjänares hjordar, och de skingrade dem så att de flydde åt många håll.
Nu brukade dessa lamaniter stå vid Sebus vatten för att skingra folkets hjordar, så att de därigenom skulle få tillfälle att driva bort många av de skingrade till sitt eget land, för det var ett vanligt plundringssätt bland dem.
Nu började kungens tjänare knota och säga:
”Nu kommer kungen att dräpa oss som han har gjort med våra bröder därför att deras hjordar skingrades genom dessa mäns ogudaktighet.”
Och de började gråta häftigt och säga:
”Se, våra hjordar är redan skingrade.”
Nu grät de av fruktan för att bli dräpta.
När nu Ammon såg detta, svällde hans hjärta inom honom av glädje, ”ty”, sa han, ”jag ska visa min kraft för dessa mina medtjänare, eller den kraft som är i mig, genom att återlämna dessa hjordar till kungen så att jag kan vinna dessa mina medtjänares hjärtan, så att jag kan förmå dem att tro på mina ord”.
För han hade dräpt många av dem för att deras bröder hade skingrat deras hjordar vid vattningsstället. Och sålunda blev de dräpta på grund av att de hade fått sina hjordar skingrade.
När nu Ammon såg detta, svällde hans hjärta inom honom av glädje, ”ty”, sa han, ”jag ska visa min kraft för dessa mina medtjänare, eller den kraft som är i mig, genom att återlämna dessa hjordar till kungen så att jag kan vinna dessa mina medtjänares hjärtan, så att jag kan förmå dem att tro på mina ord”.
Och detta var nu Ammons tankar när han såg hur de som han kallade sina bröder led.
Och det hände sig att han uppmuntrade dem med sina ord och sa:
”Mina bröder, var vid gott mod och låt oss gå och söka efter hjordarna, och vi ska samla ihop dem och föra dem tillbaka till vattningsstället. Och på så sätt ska vi bevara hjordarna åt kungen, och han kommer inte att dräpa oss.”
Och det hände sig att de gick för att söka efter hjordarna, och de följde Ammon, och de sprang mycket snabbt och kom ifatt kungens hjordar och samlade åter ihop dem vid vattningsstället.
Och männen stod åter färdiga att skingra deras hjordar, men Ammon sa till sina bröder:
”Omringa hjordarna så att de inte kan fly,
så går jag och tar upp kampen mot dessa män som skingrar våra hjordar.”
De gjorde därför som Ammon befallde dem, och han gick fram och ställde sig för att strida mot dem som stod vid Sebus vatten, och de var inte få till antalet.
De fruktade därför inte Ammon eftersom de trodde att en enda av deras män skulle kunna dräpa honom om de ville, för de visste inte att Herren hade lovat Mosiah att han skulle befria hans söner ur deras händer. Inte heller visste de något om Herren. Därför njöt de av sina bröders undergång, och av den anledningen stod de redo att skingra kungens hjordar.
Men Ammon steg fram och började kasta stenar på dem med sin slunga, ja, han slungade stenar in bland dem med stor kraft, och på så sätt dräpte han ett antal av dem så att de började förundra sig över hans styrka. Men de vredgades för sina fallna bröders skull och var fast beslutna att han skulle dö, och eftersom de såg att de inte kunde träffa honom med sina stenar kom de mot honom med klubbor för att dräpa honom.
Men se, var och en som lyfte sin klubba för att slå ner Ammon högg denne armarna av med sitt svärd, för han parerade deras slag genom att hugga mot armarna på dem med sitt svärds egg så att de blev bestörta och började fly för honom. Ja, och de var inte få till antalet, och han drev dem på flykten genom sin arms styrka.
Sex av dem hade nu fallit för slungan, men med sitt svärd dräpte han ingen utom deras ledare. Och han högg av armarna på alla som lyfte dem emot honom, och de var inte få.
Och när han drivit dem långt bort återvände han, och de vattnade sina hjordar och förde dem tillbaka till kungens betesmarker. Och sedan gick de in till kungen bärande på de armar som med Ammons svärd hade huggits av dem som försökte dräpa honom, och dessa bars in till kungen som ett bevis på vad de hade gjort.