Abish och Åskådarna

Eftersom hon hade varit omvänd till Herren och aldrig hade låtit någon veta det, visste hon, när hon såg att alla Lamonis tjänare hade fallit till marken, och att även hennes härskarinna drottningen och kungen och Ammon låg utsträckta på marken, att det var Guds makt. Och i tron att detta var ett tillfälle att tala om för folket vad som hade skett ibland dem, och att åsynen av denna syn skulle få dem att tro på Guds makt, sprang hon därför från hus till hus och kungjorde detta för folket.

Och de började samlas vid kungens hus. Och det kom en stor skara, och till sin förvåning såg de kungen och drottningen och deras tjänare utsträckta på marken, och de låg där alla som om de vore döda, och de såg också Ammon, och se, han var nephit.

Och nu började folket knota sinsemellan. Några sa att en stor olycka hade drabbat dem, eller kungen och hans hus, eftersom han hade tillåtit nephiten att stanna i landet. Men andra tillrättavisade dem och sa:

”Kungen har dragit denna olycka över sitt hus genom att han dräpte sina tjänare som hade fått sina hjordar skingrade vid Sebus vatten.”

Och de tillrättavisades även av de män som hade stått vid Sebus vatten och skingrat de hjordar som tillhörde kungen, för de vredgades på Ammon för att han hade dräpt flera av deras bröder vid Sebus vatten medan han försvarade kungens hjordar.

Och en av dessa, vars bror hade blivit dräpt av Ammons svärd och som var mycket vred på Ammon, drog sitt svärd och gick fram för att låta det falla på Ammon och dräpa honom. Och då han lyfte svärdet för att dräpa honom, föll han ner död.

Nu ser vi att ingen kunde dräpa Ammon, för Herren hade sagt till Mosiah, hans far: ”Jag ska skona honom, och det ska ske honom enligt din tro” – därför anförtrodde Mosiah honom åt Herren.

Och det hände sig att när mängden såg att den man som lyfte svärdet för att dräpa Ammon hade fallit ner död kom fruktan över dem alla, och de vågade inte räcka ut handen för att röra vid honom eller någon av dem som hade fallit. Och de började åter undra sinsemellan vad orsaken kunde vara till denna stora kraft, eller vad allt detta kunde betyda.

Och det hände sig att det fanns många bland dem som sa att Ammon var den Store Anden, och andra sa att han var sänd av den Store Anden.

Men andra tillrättavisade alla dessa och sa att han var ett odjur som hade sänts från nephiterna för att pina dem. Och det fanns några som sa att Ammon hade sänts av den Store Anden för att plåga dem för deras ondskas skull, och att det var den Store Anden som alltid hade varit med nephiterna och som alltid hade befriat dem ur deras händer. Och de sa att det var denne Store Ande som hade förgjort så många av deras bröder lamaniterna. Och på så sätt började tvisten bli mycket bitter bland dem, och medan de sålunda tvistade med varandra kom den tjänarinna som hade fått mängden att samlas, och när hon såg tvisten bland mängden blev hon så djupt bedrövad att hon grät.